Du vände mitt liv upp och ner igen, på bara några sekunder vilket jag hade lovat mig själv att du inte skulle få göra. Nu känner jag att jag bara vill säga tack och hej då till dig och gå vidare, men att det ska vara så svårt. Vet inte vart jag ska börja eller sluta, vet varken in eller ut. Men ändå känns det bra på nåt vis? 

Kan inte förklara hur allt ligger till, jag har varken lust eller ork till det. Men ändå, ett avslut skulle ju sitta fint på sin plats men det orkar väl varken jag eller du egentligen. 

Kändes jobbigt att bara se dig idag, ingen av oss hälsa, vi gick bara förbi varandra som "vi" aldrig hade hänt, som vi aldrig känt varandra, som vi var främlingar för varandra. Vilket känns jävligt fel, för vi känner varandra, VI har hänt, du vet saker om mig som ingen annan vet. Ville bara gå fram till dig å smälla till, få dig att vakna till liv och inse fakta. Men det skulle nog kvitta om jag så stod framför dig med facit i hand, du skulle ändå inte se mig, du skulle se igenom mig, förbi mig. 

Ja, inte bloggat på länge och ett deppigt inlägg blev det, men orkar seriöst inte bry mig.